Fucked up vecka

Lillisarna har den senaste veckan gett ordet crazy en helt ny innebörd. 
 
Jag älskar de små liven - men satans vad otillräcklig jag känner mig just nu, otillräcklig har också fått en helt ny innebörd och dimension. 
 
Pixie har precis lärt sig krypa och far runt ena sekunden glad i hågen som en virvelvind och drar och sliter i allt tänkbart och reser sig upp mot första bästa pryl, ena stunden är det kandelabern som kommer farandes och i nästa stund är det Hollie som får agera resningsstöd åt sin hyperaktiva storasyster. I nästa stund brister Pixie ut i storgråt och släpar sig fram på golvet mot mig med en rädsla i blicken över att jag ska försvinna.
 
Mitt i allt detta kaos sitter stackars Hollie och tittar med sina stora blå. I början tämligen oberörd över sin storasysters nyvunna färdighet. 
 
Men nu de senaste dagarna har Hollie insett att hon inte har någon lekkompis bredvid sig på golvet längre utan blir lämnad allt som oftast ensam när hennes Mammi behöver jaga storasyster genom hemmet. Hollie gastar och gråter då rakt ut för även hon får en rädsla av att bli lämnad ensam - en normal utveckling i den här åldern. 
 
Att vara ensam hemma hela dagarna med två små med ett enormt "sitta-på-armen-eller-helst-under-mammas-skinn-hela-dagarna-behov" är snudd på "Mission impossible" när båda behöver en famn och Pixie passning för att inte riva hus och hem för oss och Hollie hjälp med att en gång för alla få igång krypningen - vem ska man som Mammi välja att hjälpa? Det blir ju den stackare som skriker högst och gisses vad snabbt Lillisarna har lärt sig det.
 
 
 
Inte är det enklare heller då båda nu kär genomförkylda en femte gång på två månader samt att de kommit in i någon form av matvägrans-mood vilket gör alla måltider till en ständig strid.
 
De senaste kvällarna har jag fullkomligt stupat i säng med en klump i magen över att vara otillräcklig. 
 
Hade jag vetat det jag vet idag när Lillisarna föddes så hade jag sett till att vi planerat för att Peppen skulle ha varit pappaledig den här perioden istället för när de var nyfödda. 
 
Det var så mycket enklare med två supersmå, vad behövde de? Mat, närhet & en torr blöja, plätt lätt att fixa själv till skillnad mot nu när de är runt 8 månader och har betydligt större behov och framförallt en enorm egen vilja. 
 
Nu behövs verkligen en vuxen på varje Lillis så de kan få sina behov tillgodosedda precis som enkel-barn får.
 

Dagens egna hemmakväll där jag planerat för att inta soffläge och göra absolut ingenting fick avbrytas efter max 10 minuter för att fiska upp ledsna och genomförkylda Lillisar med täppta näsor ur sängarna och sätta dem i banysittrarna så de kunde fortsätta och sova medans jag själv fick hänga här i stället för framför en bra film. 
 
Det är inget glammigt liv man lever direkt.
 
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Mama deluxe

En blogg om livet som fräsig fru, tvillingmamma, alla andra mammaroller och allt däremellan.

RSS 2.0