Att ha en underbar syster

Att lära känna människor som blir ens vänner är förhållandevis lätt, att ha vänner som man kan äta en middag med, ta en fika med eller skicka något sms till.
 
Men att ha någon som står en riktigt riktigt nära i vått och torrt, en person som du kan vara helt dig själv med, aldrig behöva göra dig till inför, inte vara rädd för att framföra dina åsikter och tankar till, en person som alltid finns där för att lyssna och stötta men även för att kritiskt rycka tag i en när ens tankar och idéer är på väg att spåra ur, en person som nästan är som ett andra jag är nog få förunnat att hitta.
 
Jag hade turen och fick min 1976 när lillasyster föddes. Hon är nog den som alltid kommer att finnas vid min sida oavsett vad som händer och hur gamla vi än blir.
 
Hon är en helt fantastisk person och jag har verkligen insett under min sjukskrivning att hon är så mycket mer värt för mig än vad jag kanske tidigare har förstått. Vi kan verkligen bolla alla tänkbara tankar och idéer tillsammans fast vi kanske många gånger har olika åsikter. Tillsammans med henne kan jag alltid vara mig själv oavsett vilket humör jag är på eller vilken dagsform jag har fysiskt. Tillsammans är det för oss okej att alla dagar inte bara är bra dagar.
 
Bara en sak som att jag hörde av mig till dem sent i söndags kväll om att komma på ett spontanbesök i måndags under tiden som Peppen jobbade i Gävle. Och att vi också fick sova över till tisdag morgon för att vi skulle hinna umgås lite efter Peppens jobb var inga problem, dörren hos dem är alltid öppen:-).
 
Att hon och Märsta-Jimmy dessutom utrymde sitt sovrum till förmån för den höggravida så att jag kunde ha nära till toaletten eftersom Barbamamma nu kör skytteltrafik en gång i timmen till toaletten hela nätterna. De prioriterade mig och lade sig själv på en decimeter höga madrasser fast de själv av och till har lilla Dexter som kan hålla låda halva nätterna. Hon är så snäll och jag är så glad över att hon finns i mitt liv så ni anar inte.
 
Tänk er själva att i måndags komma till värsta fika-Meckat som höggravid där det bjöds på fruktsallad, hemgjord glass, Leilas cheesecake och lyx kaffe, man blir sjukt bortskämd. Och pricken över i:t är att jag fick en heldag med deras barn, att gosa med Dexter och umgås med Engla och Wilma vilket det säkert kommer att bli lite mindre av en tid sedan när Lillisarna kommer.
 

 

 
Att sedan som höggravid bara kunna sitta i en solstol hela dagen och titta på medans syster och Märsta Jimmy jobbar med sitt terrass projekt känns ju helt fantastiskt :-)
Det är inte så ofta man har den förmånen i livet att det är ok att titta på medans andra jobbar. 
 
Ännu roligare är det när min kära syster konstant har lite kluriga kommentarer och funderingar kring Märsta-JImmys inköp av virke till terrassen,
"Är inte virket lite väl fuktigt?", "Hur långa brädor köpte du egentligen?". 
Hon är så sjukt charmig min syster och väldigt lik vår pappa genom att inneha ett rätt stort
det-blir-bättre-om-jag-gör-det-själv-behov.
 
Märsta-Jimmy han lever livsfarligt med syrran hemma hela dagarna som då har en fantastisk möjlighet att registrera allt i hemmet som skulle kunna göras om, bättras på eller byggas nytt.
Under min dag hos dem fick jag åtminstone ta del av minst tre nya projekt, så Jimpa, det är inte sista terrassgolvet du ska bygga ;-)
 

 
När jag tänker på min relation till min syster och när jag ser Engla och Wilma ha lika roligt tillsammans som jag och syrran hade när vi var små blir jag alldeles varm och så otroligt glad för Lillisarnas skull.
 
Vad kul de kommer att ha tillsammans under hela sitt liv och vilken förmån de får från första dag att ha någon vid sin sida som de kan få en riktigt, riktigt nära relation med.
 
Så bra jobbat Peppen att du sköt så skarpt så att ägget klövs till två Lillisar;-)

Barn-helg

I helgen har vi haft alla barnen i det underbara sommar-vädret. 

 

Härligt, med grill, sommarvärme och Peppen har påtat i trädgården, min lilla trädgårdstomte. 

 

Han börjar bli farligt lik min pappa (eller är det ett manligt ålderstecken?), dvs kan inte sitta still mer än max 5 minuter innan han störtar upp, suger tag i en ogräsränsare och maniskt försöker få bort alla maskrosor som totalt invaderat vår gräsmatta.

Han försökte även muta barnen att rensa, de gjorde ett tappert försök på någon enstaka maskros sedan gav de upp, de hade vett att förstå att det är en omöjlig uppgift att lyckas med. Peppen är något envisare (eller så har han tappat förståndet) så det ska bli kul att se om han lyckas :-)

 

Väldigt fint gör han och jag är evigt tacksam eftersom jag inte kan göra något själv och dessutom hatar allt vad trädgårdsarbete heter.

 

Svärfar var också över en sväng och utövade sin version av motorsågs-massakern. Det är något speciellt med män och när de får tag i maskiner av olika slag, de blir som förbytta. Det röjdes så det stod härliga till på baksidan av huset och blev väldigt fint.

Jag är väldigt imponerad av att en man relativt nyopererad i hjärtat och dryga 70 år är så pigg och aktiv, bra jobbat Frasse du kommer vara i fin form när Lillisarna kommer ;-)

 

 

Nu börjar alla att längta riktigt mycket efter Lillisarna, det klappas och kramas dagarna i ända på magen, mycket frågor och funderingar från barnen och storebror är nog den just nu som har mest frågor om hur de mår och ger mest klappar på magen.

Han förberedde Lillisarnas sovplatser också så fint. Mammi blir super rörd över att han, 14 åringen mitt i puberteten och målbrottet och som kvällen innan cruisade på stan i kompisens pappas raggarbil, är så söt och fixar till sina småsystrars sängar med ett leende på läpparna. 

 

 

 

Jag, Loppis och Alve tog en tur också till stan för att släppa av Ante på Motordagarna. Det var två barn som fullkomligt rusade omkring för att kolla på alla coola bilar som hade släpats ut i vårsolen.

 

 

 

 

Nu märks det att barnen börjar känna sig mer och mer hemma i omgivningarna i det nya huset efter 8 månader. Det är inte så lätt, Linis och Loppis har bytt hemstad och Ante och Alve flyttat till andra sidan av stan (nästan som att byta ort).

Så nu är det kompisar till höger och vänster som gäller för alla fyra, känns härligt att se att de har fått ett eget liv hos oss. Linis hade premiär på att sova över av granntjejen, de hade hur mysigt som helst. Alve hade också en klasskompis på övernattning, två fnittriga små killar som var lite svårt att få i säng på kvällen. 

 

På nedervåningen låg det två halvdöda föräldrar på kvällskvisten, tänk om man hade hälften av den energin som barnen har:-)

 

 

Jag vann också kampen som har pågått mellan mig och Alve i ett års tid gällande han utslitna och förkorta Adidasbyxor som verkligen har hängt på i ur och skur oavsett väder eller tillfälle. Sista halvåret har de använts trots hål på knät, men i helgen gick de i graven när andra hålet slogs upp på knät.

 

 

Mammi jublade men gladast var nog Peppen som hatat brallorna från första stund och inte kunde förstå i början varför en tio-årig kille inte har chinos och kofta till skolan utan kör träningsbrallor. I Peppens hemstad är de lite mer flashigt klädda, kanske för att de är mer fokuserade på det yttre än det inre, lite mer ytliga ;-)

Vi från Skogshuggar-land är väl kanske lite efter modet helt enkelt :-)

 

Och hallå, vilken liten sportintresserad liten kille går klädd som en liten farbror som ska till kontoret ;-) Brallorna har i vilket fall som helst mött sitt öde och nya kommer det garanterat tjatas om.

 

 

Vad härligt det är med alla underbara vilt främmande människor som kommer fram och pratar om magen och frågar när det är dags. Alla blir också så glada när de hör att det är tvillingar.

 

Vi har nog inte riktigt förstått hur unikt det är och hur privilegierade vi blivit med att vi får Lillisarna. Och nu den senaste veckan är det fler och fler som direkt ser att det är tvillingar på magens form. Det är ju bara en "kula" som växer rakt ut, det finns inget som "stadgar upp" längs sidorna. Inte undra på att ryggen klarar en aktivitet på max 5 minuter just nu om jag inte ska få ont. Men mest orolig är jag för knäna, de gör ont så fort jag rör mig.

 

Hoppas att det ger med sig så snart Lillisarna är ute så jag kan återfå normal rörlighet och få börja träna igen. Har nu gjort ett träningsuppehåll på 5 månader där jag verkligen inte har rört mig ur fläcken, inte ens en promenad. Så det finns en del att göra med både muskler och flåset :-).

Jag har börjat klura ut en träningsplan där målet är att springa nästa års premiärmil uppe i Stockholm i slutet av mars och till beach 2015 ska magen vara åter på plats så som den såg ut i höstas innan Lillisarna, allt såklart om fysiken är normal efter förlossningen.

Det drar mycket i träningstarmen nu när det är värsta sommarvädret och man ser alla hurtiga joggare ute.

 

 

Igår följde jag och Lillisarna med Peppen på jobbarresa till Gävle då det är för långt för honom att åka hem om det skulle bli något med Lillisarna. På kvällen var vi och käkade på Peppens restaurang Olearys i Gävle, lyxigt efter en barnhelg där vi kört full markservice även åt två övernattmingsgäster.

Peppens kollegor är verkligen supertrevliga, och det är något speciellt med människor norr ifrån, de är så glada, trevliga och väldigt öppna. 

 

Och idag tog jag och Lillisarna oss en tur med tåget till Märsta och min älsklingsfamilj, syster, för att fördriva tiden medans Peppen jobbar klart. Och också för att passa på att gosa med barnen, det kanske inte blir så mycket av den varan när Lillisarna kommit.

Så ikväll har det utlovats grillat med rosé och jag och Lillisarna ska försöka fjäska oss till en alkoholfri öl, det lyxigaste vi vet just nu förutom Brämhults apelsinjuice, lite festligt måste vi också ha :-) 

 

 

Som vanligt när jag gör något och inte riktigt orkar koncentrera mig då går det fort och blir så klart inte riktigt bra. Samma sak även idag. Jag kollar att tåget mot Uppsala (där jag ska byta mot Märsta) går från spår 1, slår mig ner i lugn och ro i solen på en bänk och börjar blogga. Jag hör att de gastar i högtalarna minst 4 gånger om ngt tåg som är försenat, det går via Furuvik, Tierp, Skutskär, städer som i min värld ligger någon helt annanstans i Sverige.

Tillslut börjar jag ändå tycka att tåget borde vara här eftersom det går om 3 minuter. In och kollar tavlan i ankomsthallen, närå det går från spår 1. Ut i solen igen och väntar. Efter ytterligare 5 minuter går jag in och kollar igen och använder mig denna gång av tågnumret och inte ankomstort. Får då se att mitt tåg avgår från ett helt annat spår som ligger på andra sidan stationen i Gävle. Stationen är inte stor men en kläckfärdig värphöna kan absolut inte springa, det går inte ens att gå fort utan att det är förlossningen nästa som blir dagens aktivitet. Men jag försökte väl så gott jag kunde att snigla mig iväg till rätt spår, hann precis upp på perrongen så kom tåget och gick minuten efter då det var försenat.

 

Tack SJ (eller vilket bolag det nu är som körde tåget), jag måste vara den första, enda och sista kunden ni har som tackar för förseningen :-). Jag blir så trött på mig själv, det här är inte första gången (och troligtvis inte den sista) det händer, jag är så dålig på att fokusera när jag håller på med den här typen av saker, får alltid stressa, men på något konstigt sätt lyckas jag ändå alltid komma med tåget, flyget eller bussen och också hamna på rätt ställe.

 

Och till Märsta kom jag och Lillisarna också denna gång:-)

 

Något smått urartad tillväxtkontroll vecka 31

Igår var det dags för vårt 11:e ultraljud, det blir väldigt många när man väntar tvillingar. Från och med nu kommer vi att göra ultraljud varannan vecka fram tills Lillisarna äntrar världen för att se att de växer som de ska och mår bra. Så totalt kommer det att bli minst 4 stycken till om allt är normalt.

Snacka om att Lillisarna kommer att ha fotovana när de kommer och de ser ut att vara betydligt mer fotogenique än sina päron :-)

 

Det var ytterligare en upplevelse i Landstingets underbara värld, som tog udden av det hela. 

 

Jag vill först be om ursäkt till alla som läser, för detta var en tanke om en Blogg som inte skulle vara negativ och beklagande, men jag måste ju bara berätta om hur dåligt vissa saker fungerar som faktiskt kan fungera mycket bättre för alla inblandade parter. Jag ber om ursäkt till alla ni som arbetar där, det är inte ert fel att det inte finns någon effektivitet men kanske att ni kan vara med och påverka?

 

Nåväl, vi hade tid kl 9 och kom in på ultraljudet 9.30, ändå ok med bara en liten väntan. Denna gång en ny barnmorska som gör ultraljudet, hon säger inte så mycket men är ändå lite mer talförd än den vi hade sist. Dock så får vi inte reda på något om vi inte frågar, finns inget informativt överhuvudtaget för vår del i en sån undersökning.

 

Sedan ut i väntrummet vid kl 10 för att vänta, vänta och vänta. Då Peppen är den otåligaste av oss började han efter en stund springa och jaga på personalen och i takt med det blev han också surare och surare. Tillslut grymtar han något om att boka av möten och att han måste gå vid halv tolv, det är väldigt synd om honom vid det här tillfället :-).

Han säger inte ett skit, sitter minst två meter ifrån mig och bara stirrar rakt fram. Alla i det väntrummet funderar nog just då på om vi hör ihop eller ej. Och då har Peppen under vår tid tillsammans alltid suttit och gjort sig lustig över par som inte pratar med varandra, ser sura ut och tar aktivt avstånd från varandra. Skärpning Peppen du måste ha tålamod med Landstinget!

 

Där och då börjar mitt tålamod tryta. Tycker att det är mest synd om mig att behöva sitta där när jag har ett större behov av att få åka hem, äta och ta en power-nap. Sist vi var inne var jag helt slut en hel dag efter den övningen. Höggravid och hetsig till naturen är ingen bra kombo vid ett sånt här tillfälle. Jag sitter och eldar upp mig mer och mer, mest över Peppens beteende. Lång väntan hade jag redan kalkylerat med men levde väl någonstans på hoppet sedan sist om att det inte kan vara så att det fungerar så illa.

Sagt och gjort, jag orkade tillslut inte med att se den "uppgivna-Revay-minen" där hela världen faller, hoppas inte Lillisarna ärver den ;-). Jag rycker åt mig min handväska och marscherar rakt in på någon form av samlingsrum för läkarna. Talar om för dem att vi inte kan sitta där på obestämd framtid utan måste få reda på när det är vår tur. Ingen har något vettigt svar, så jag ber dem ringa när de har tid sedan klampar jag vidare till receptionen och försöker få till en ny tid om två veckor som är avsatt bara för oss och inte halva länet.

Receptionisten, som är en av de mest tafatta och minst kreativa vi har träffat, ser ut som en fågelholk när jag försöker förklara att vi vill ha tid för ultraljud och tillhörande läkarbesök gällande tillväxtkontroll i vecka 33. Det funkar inte så meddelar hon tillslut, det finns bara de här typerna av tider där man inte vet hur länge man blir sittandes och vänta. Jag rycker åt mig lappen med nästa tid, fräser att jag ringer Terese (den enda vettiga receptionisten) för att ordna det hela och stövlar ut därifrån sur som en citron med Peppen i släptåg.

 

Efter fem timmar ringer en stackars "löpare" upp och förmedlar läkarens utlåtande. Denne är den första vettiga människan med en normal social förmåga (förutom Terese i receptionen) som vi träffat därinne. Dock kan hon såklart inte svara på några frågor men lovar i vilket fall som helst att ordna en annan tid som är avsatt bara för oss så vi slipper att vänta i oändlighet nästa gång. Vi får väl se om hon lyckas ;-)

 

 

 

Inom 2 kvadratmeter på Specialistmödravården finns tre skyltar uppsatta med samma budskap om att anmäla sig i receptionen. Bra där Landstinget ifall det är någon som riskerar att missa budskapet. 

 

 

 

Vi flippade ur en sväng mitt i all väntan och hittade en skylt med motsatsen som vi så fint placerade bland de andra tre. Man blir inte helt normal när man sitter för länge och väntar :-)

 

 

 

Själva tillväxtkontrollen är ju ett kapitel för sig. Vi funderar på om de kan ha blandat ihop tvillingarna eller mätt på tok fel förra gången? Hon som gjorde mätningarna då schabblade en del och verkade hyfsat osäker så något gick nog galet.

 

För nu helt plötsligt har 1:an växt om 2:an och ökat 582 gram och 2:an 291 gram på två veckor. Skulle 1:an helt plötsligt från att ha växt 150 g i veckan ökat till 300 g i veckan? I såna fall blir det en mastodont som kommer ut ;-) Vi är i varje fall jättenöjda, så tummen upp Lillisarna!

 

                        Vecka 29                                                      Vecka 31

1:an                 1100 g  (-17% jmf m normal bebis)             1682 g (-3% jmf m normal bebis)

2:an                 1200 g (-10% jmf m normal bebis)              1491 g  (-14% jmf m normal bebis)

 

 

Jag och Lillisarna har skött oss jättebra de sista två veckorna. 1:an är nästan som en normal enkel-bebis och 2:an är nästan som en genomsnitts-tvilling. Så vi belönade oss med vila i solen hela eftermiddagen.

 

 

 

 

1:an ligger fortfarande i Pole position med huvudet neråt medan 2:an nästan har lyckats ta sig runt. Sist låg hon med fötterna neråt och huvudet upp. Nu har hon lyckats få huvud neråt till viss del och fötterna lite kors över syrran på tvären, någon form av tvärläge.

Så status nu om allt är bra med Lillisarna så blir mammas önskan uppfylld om en vaginal förlossning :-)

 

 

 

 

P.s. Igår fick jag också reda på att Landstinget glömt att skicka in läkarintyget för min sjukskrivning till Försäkringskassan så jag saknar sjukpenning för en halv månad. Landstinget står inte högt i kurs just nu är slutsatsen efter dagens övningar och jag kommer att ha att göra en halv dag på måndag med att fixa detta med Försäkringskassan. Jag får se det från den ljusa sidan att då får jag den förmiddagen att gå :-)

Mama deluxe

En blogg om livet som fräsig fru, tvillingmamma, alla andra mammaroller och allt däremellan.

RSS 2.0