Barn-helg

I helgen har vi haft alla barnen i det underbara sommar-vädret. 

 

Härligt, med grill, sommarvärme och Peppen har påtat i trädgården, min lilla trädgårdstomte. 

 

Han börjar bli farligt lik min pappa (eller är det ett manligt ålderstecken?), dvs kan inte sitta still mer än max 5 minuter innan han störtar upp, suger tag i en ogräsränsare och maniskt försöker få bort alla maskrosor som totalt invaderat vår gräsmatta.

Han försökte även muta barnen att rensa, de gjorde ett tappert försök på någon enstaka maskros sedan gav de upp, de hade vett att förstå att det är en omöjlig uppgift att lyckas med. Peppen är något envisare (eller så har han tappat förståndet) så det ska bli kul att se om han lyckas :-)

 

Väldigt fint gör han och jag är evigt tacksam eftersom jag inte kan göra något själv och dessutom hatar allt vad trädgårdsarbete heter.

 

Svärfar var också över en sväng och utövade sin version av motorsågs-massakern. Det är något speciellt med män och när de får tag i maskiner av olika slag, de blir som förbytta. Det röjdes så det stod härliga till på baksidan av huset och blev väldigt fint.

Jag är väldigt imponerad av att en man relativt nyopererad i hjärtat och dryga 70 år är så pigg och aktiv, bra jobbat Frasse du kommer vara i fin form när Lillisarna kommer ;-)

 

 

Nu börjar alla att längta riktigt mycket efter Lillisarna, det klappas och kramas dagarna i ända på magen, mycket frågor och funderingar från barnen och storebror är nog den just nu som har mest frågor om hur de mår och ger mest klappar på magen.

Han förberedde Lillisarnas sovplatser också så fint. Mammi blir super rörd över att han, 14 åringen mitt i puberteten och målbrottet och som kvällen innan cruisade på stan i kompisens pappas raggarbil, är så söt och fixar till sina småsystrars sängar med ett leende på läpparna. 

 

 

 

Jag, Loppis och Alve tog en tur också till stan för att släppa av Ante på Motordagarna. Det var två barn som fullkomligt rusade omkring för att kolla på alla coola bilar som hade släpats ut i vårsolen.

 

 

 

 

Nu märks det att barnen börjar känna sig mer och mer hemma i omgivningarna i det nya huset efter 8 månader. Det är inte så lätt, Linis och Loppis har bytt hemstad och Ante och Alve flyttat till andra sidan av stan (nästan som att byta ort).

Så nu är det kompisar till höger och vänster som gäller för alla fyra, känns härligt att se att de har fått ett eget liv hos oss. Linis hade premiär på att sova över av granntjejen, de hade hur mysigt som helst. Alve hade också en klasskompis på övernattning, två fnittriga små killar som var lite svårt att få i säng på kvällen. 

 

På nedervåningen låg det två halvdöda föräldrar på kvällskvisten, tänk om man hade hälften av den energin som barnen har:-)

 

 

Jag vann också kampen som har pågått mellan mig och Alve i ett års tid gällande han utslitna och förkorta Adidasbyxor som verkligen har hängt på i ur och skur oavsett väder eller tillfälle. Sista halvåret har de använts trots hål på knät, men i helgen gick de i graven när andra hålet slogs upp på knät.

 

 

Mammi jublade men gladast var nog Peppen som hatat brallorna från första stund och inte kunde förstå i början varför en tio-årig kille inte har chinos och kofta till skolan utan kör träningsbrallor. I Peppens hemstad är de lite mer flashigt klädda, kanske för att de är mer fokuserade på det yttre än det inre, lite mer ytliga ;-)

Vi från Skogshuggar-land är väl kanske lite efter modet helt enkelt :-)

 

Och hallå, vilken liten sportintresserad liten kille går klädd som en liten farbror som ska till kontoret ;-) Brallorna har i vilket fall som helst mött sitt öde och nya kommer det garanterat tjatas om.

 

 

Vad härligt det är med alla underbara vilt främmande människor som kommer fram och pratar om magen och frågar när det är dags. Alla blir också så glada när de hör att det är tvillingar.

 

Vi har nog inte riktigt förstått hur unikt det är och hur privilegierade vi blivit med att vi får Lillisarna. Och nu den senaste veckan är det fler och fler som direkt ser att det är tvillingar på magens form. Det är ju bara en "kula" som växer rakt ut, det finns inget som "stadgar upp" längs sidorna. Inte undra på att ryggen klarar en aktivitet på max 5 minuter just nu om jag inte ska få ont. Men mest orolig är jag för knäna, de gör ont så fort jag rör mig.

 

Hoppas att det ger med sig så snart Lillisarna är ute så jag kan återfå normal rörlighet och få börja träna igen. Har nu gjort ett träningsuppehåll på 5 månader där jag verkligen inte har rört mig ur fläcken, inte ens en promenad. Så det finns en del att göra med både muskler och flåset :-).

Jag har börjat klura ut en träningsplan där målet är att springa nästa års premiärmil uppe i Stockholm i slutet av mars och till beach 2015 ska magen vara åter på plats så som den såg ut i höstas innan Lillisarna, allt såklart om fysiken är normal efter förlossningen.

Det drar mycket i träningstarmen nu när det är värsta sommarvädret och man ser alla hurtiga joggare ute.

 

 

Igår följde jag och Lillisarna med Peppen på jobbarresa till Gävle då det är för långt för honom att åka hem om det skulle bli något med Lillisarna. På kvällen var vi och käkade på Peppens restaurang Olearys i Gävle, lyxigt efter en barnhelg där vi kört full markservice även åt två övernattmingsgäster.

Peppens kollegor är verkligen supertrevliga, och det är något speciellt med människor norr ifrån, de är så glada, trevliga och väldigt öppna. 

 

Och idag tog jag och Lillisarna oss en tur med tåget till Märsta och min älsklingsfamilj, syster, för att fördriva tiden medans Peppen jobbar klart. Och också för att passa på att gosa med barnen, det kanske inte blir så mycket av den varan när Lillisarna kommit.

Så ikväll har det utlovats grillat med rosé och jag och Lillisarna ska försöka fjäska oss till en alkoholfri öl, det lyxigaste vi vet just nu förutom Brämhults apelsinjuice, lite festligt måste vi också ha :-) 

 

 

Som vanligt när jag gör något och inte riktigt orkar koncentrera mig då går det fort och blir så klart inte riktigt bra. Samma sak även idag. Jag kollar att tåget mot Uppsala (där jag ska byta mot Märsta) går från spår 1, slår mig ner i lugn och ro i solen på en bänk och börjar blogga. Jag hör att de gastar i högtalarna minst 4 gånger om ngt tåg som är försenat, det går via Furuvik, Tierp, Skutskär, städer som i min värld ligger någon helt annanstans i Sverige.

Tillslut börjar jag ändå tycka att tåget borde vara här eftersom det går om 3 minuter. In och kollar tavlan i ankomsthallen, närå det går från spår 1. Ut i solen igen och väntar. Efter ytterligare 5 minuter går jag in och kollar igen och använder mig denna gång av tågnumret och inte ankomstort. Får då se att mitt tåg avgår från ett helt annat spår som ligger på andra sidan stationen i Gävle. Stationen är inte stor men en kläckfärdig värphöna kan absolut inte springa, det går inte ens att gå fort utan att det är förlossningen nästa som blir dagens aktivitet. Men jag försökte väl så gott jag kunde att snigla mig iväg till rätt spår, hann precis upp på perrongen så kom tåget och gick minuten efter då det var försenat.

 

Tack SJ (eller vilket bolag det nu är som körde tåget), jag måste vara den första, enda och sista kunden ni har som tackar för förseningen :-). Jag blir så trött på mig själv, det här är inte första gången (och troligtvis inte den sista) det händer, jag är så dålig på att fokusera när jag håller på med den här typen av saker, får alltid stressa, men på något konstigt sätt lyckas jag ändå alltid komma med tåget, flyget eller bussen och också hamna på rätt ställe.

 

Och till Märsta kom jag och Lillisarna också denna gång:-)

 




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Mama deluxe

En blogg om livet som fräsig fru, tvillingmamma, alla andra mammaroller och allt däremellan.

RSS 2.0